Ingen gillar väl tandläkarvård alltid men ibland är det värre för vissa människor som är som mig; extremt smärtkänslig vid tandvård.

Hoppade på min elrulle och iväg för att dra ut en tredje visdomstand. Väl där sa jag att jag är svårbedövad och extremt smärtkänslig så ni vet. Bad om att de skulle endast göra saker med ordentlig bedövning, fick några bedövningar och tandläkaren trodde att dom skulle få avvärja utdragningen för den hjälpte inte. Tandläkaren gav det ett försök till och tack o lov lyckades hon så jag äntligen skulle få ut den tanden vars rötter pekade rakt fram mot övriga kindtänder. Jag varnade om att det kunde bli svårt efter en fd tandläkare kämpat i 1,5 timme med min ena jag dragit ut och han sa efteråt att detta borde gått till operation om jag vetat hur detta satt.

Nu dags för tredje på annan tandläkarvårdställe och denne började göra sin specialité och plötsligt utbrister den och säger vet du att du har perodontit i hela munnen !? Mmm en nära släkting har bytt alla tänder pga samma problem. Har någon sorts sjuklig tandlossning ?
Men allt gick bra för mig ändå tills dom frågade om jag mådde okej? Ja allt är bra sa jag. Du är helt rödflammig på halsen brukar du vara det och efter titt i spegel så kunde jag se att nä sådär ser jag aldrig ut men fortsätt jobbet för jag mår bra och helt plötsligt hoppar/darrar hela underkäken som jag kom i chock eller som någon slags mjölksyra så de hämtar snabbt kalla omslag till pannan och en sköterska står och masserar mjukt i tinningarna.? Ta det lugnt ? Jag är lugn försökte jag säga men gav upp o tänkte få ut tanden bara. Eeee sa jag som i försök att säga ja.

Då börjar tandis dra vidare och helt plötsligt gör det ont igen inne i min käke runt tänderna framför och jag fick hålla händerna på sidorna för jag kände det som käklederna skulle flytta sig så det blev snabbt tufft och jag ojade mig för tandis skulle fatta smärtan och sluta men sa den är ute (inte alls o vet ek vad denne menade med ute) och fortsätter så jag ojade igen och tänkte snälla lägg av och då skulle jag få ny bedövning igen. Ny bedövning hjälpte tack o lov så till sist är tanden ute. Blödde bra men behövde iväg till sjukgymnast med så åkte hem o sen iväg efter en stund igen.

Där fick jag meddelat sjukgymnasten att jag fått framfall efter envist försökt hjälpa att bära min crosstrainer. Framfallet hade jag sen innan men till hälften och nyss insett och det var ju nu långt värre och det surrar i underliv ner i ben och fötter troligast av tyngd/tryck gissar jag. Sök akuten om du inte kan kissa eller tappar känsel sa sjukgymnasten, jo absolut gör jag det sa jag. Ingen sjukgymnastik den dagen tyckte denna och helt ärligt hade jag inte klarat det för jag hade idiotiskt ont efter tandis.

Kvällen mådde jag grymt dåligt och var helt borta av smärta och fick feber så dagen därpå blev det antibiotika och det hjälpte först 3 dagar senare och ännu någon vecka efter har jag ont men behöver inte ta smärtstillande sista dagarna för det, så skönt det är över. Första veckan var hemsk men jag kände ändå glädje mer av att den var nu ute ????

Det händer så mycket kring mig med möten och överklagande till försäkringskassa så jag vet inte. Det tär oerhört och jag vill bara gå till sjukgymnast och få hjälp att hitta träning som fungerar utan att jag inte rasar. Väntat år på sjukgymnast och gav upp och sökte själv i närhet av där jag bor och det är värdefullt när man är helt beroende av elrulle och inte har körkort o bil. Längtar så efter att hitta en balans så jag kan träna för att bygga upp mer muskelstyrka då det mesta fallit pga min hälsa. Med närheten gör det inte så mycket om jag svettas floder heller för jag slipper andra människor o ska bara hem på elrulle efteråt, sen om jag klarar duscha den dagen efter det är en annan sak. Jag väljer träna i första hand ??

Väntar ännu på en kallelse till Västervik sjukhus som ska utreda min hypermobilitet där och jag vet redan att det är hypermobilitet men att min fd arbetsterapeut undrar om jag även kan ha EDS eventuellt pga min svaghet sen så många år och smärtor så kanske detta nu utreds av den mottagningen. Jag tyckte att det verkade konstigt att läkaren sände till ett annat län men jag förstod sen att det tydligen inte finns så stor kunskap inom överrörlighet med smärta och eds i närheten. Jag har väntetid på 2 år så jag hoppas att den dagen jag ska dit att allt blir så bra som möjligt för 2 år är lång väntetid och jag vet ej om man kan komma igen inom kortare tid om det ska göras, finns många frågor tack vare att jag vet att det är lång väntetid och vill gärna att mötet ska bli noga och värdefullt för både mig och den/dom jag ska träffa där.

Fibromyalgi, Hypermobil och generell ångest samt nu prolaps på något vis som ska kollas på, väntar på kallelse och tanken på operation gör mig dödsförskräckt, det är en sökande känsla och jag vill inget veta hur dom gör ! ?? Är bara rädd att något kan gå fel för min blåsa är tydligen uttänjd/ut tröttad så den är större än normalt och jag målar ju lite fan på väggen tack vare ren rädsla och försöker att inte göra det ? Men blir det operation så vill jag inte ha för mycket info och jag är megaskraj för galen smärta efteråt, så jag hoppas på ett tryggt bemötande och hjälp. Tänk och få ha normal smärta och inte så stark smärta så slapp jag behöva tjata och behöva övertyga om att jag är löjligt känslig och behöver hjälp mot smärta om den blir outhärdlig.

Min önskan är vinna mot f-kassan och få hjälp att träna och försöka få en normal vardag bäst det går. Samt ha en rejäl kunnig läkare som tog sig an mitt kämpande och slår näven i bordet mer eller mindre till f kassan. En dag vinner jag frågan är vad som krävs eller vem som krävs för det :-)

Långt uppehåll har det varit för jag inte varit motiverad att orka bry mig, dagar har gått o blivit till veckor och till år. Det är som man brukar säga att för att vara sjuk långtid måste man vara frisk. Inget i livet är annorlunda förutom att jag gått upp i vikt tiden efter njurstenen. Tröttheten i kroppen är där hela tiden, jag planerar saker att göra hemma men sen så är orkeslösheten så mäktig att jag orkar inte. Inom mig kryper det i mig av att vilja men kroppen går emot och jag orkar precis vara uppe och inte tvingas lägga mig i sängen. Ofta får jag lägga mig i soffan för jag är så slut att jag måste ligga ner.

Viktuppgången har varit jobbig på olika sätt som när man har en garderob med kläder man inte kan ha, när nya människor i vården säger att man behöver äta bättre, att jag borde träna. Jag har ändå bara ökat 10 kg cirka. Till detta så äter jag knappt ändå, jag äter inget godis osv för jag har ingen aptit under flera timmar när jag vaknat och jag blir mätt fort. Det jag får i mig är tex 2 smörgåsar, en tallrik nudlar, 2 smörgåsar under en dag. Det jag rör mig borde verkligen ta det jag äter.

Vården och det kognitiva när man är långtidssjuk är jobbig speciellt när dom antar/uppfattar saker som inte alls är så jag sagt pga jag blir avbruten och hinner inte med att säga klart saker. Det är en för stressig situation när huvudet inte hänger med.

Journal och vårdens anteckningar. Efter ha tittat i min journal är där flera felaktigheter. Felaktigheter som påverkar hur jag kan bli bemött i vården. Det värsta i detta är att än om jag vet att saker är fel tror ingen på mig ändå i slutändan och jag har inte orken att överbevisa dom. Efter ha varit dålig länge och inte det hittas något i blodprov eller hos neurolog så antas jag vara somatisk och att känslor är det som ger smärta. Därav ska jag då utredas för somatiskt syndrom hos psykolog och läkare. Mindre kul när dom redan börjat skriva felaktigheter och en läkare jag sett en gång som bedömde mig icke psykiskt somatisk har helt plötsligt utan träffat mig skrivit att mina somatiska symptom är värre och när dessa skriver somatisk menar dom enbart inbillningsont. Första mötet slutade med felaktigheter i journalen dock var det bedömningsmöte så jag hoppas det är mer lyhörda i fortsättningen som skriver sanningar/riktiga fakta i journalen då deras skrift bär stor tyngd för hur man blir bemött och efter varje felaktig info blir nya bemötande värre och jag vet nu inte om jag kan lita på att dom skriver rätt eller redan har bestämt sig att jag ska ha psykologiskt somatiskt syndrom, det verkar nästan så på hur de beter sig.

Diagnos är under utredning och överrörligheten som i mitt fall antagligen ger min smärta ska utredas men det är 2 års väntetid dit jag ska ses över. Sjukgymnast har bedömt mig generellt överrörligt och fast denne testade efter ett papper på tryckpunkter och det inte var ont merän på få ställe så anser den att det ändå talar för fibromyalgi, denne är inte expert på fibromyalgi sa den men försökte testa ändå.
Så generell överrörlighet med fibromyalgi liknande eller som skrivits talar för fibromyalgi. Har även antikroppar (TPO värde på 190 är allt jag kan om detta) mot sköldkörteln men doktorn sa jag inte skulle behandlas förrän andra värden ev visar någon förändring.

Allt snurrar kring tider och åka hit och dit, det tär på mina krafter och bara möten varje vecka hos olika är pest och pina med allt vad det innebär i förväg (dusch, kläder, klara somna och få någon timmes sömn, vakna i tid för att kunna sitta och vakna till nån timme och då gå mina dagliga otaliga toalettbesök bland annat) Det är många omständigheter kring att åka på möten av alla dess slag ?.
Nu får jag med hjälp av vän i fortsättningen aldrig gå ensam på möten så det inte far osanningar i journalen pga min kognitiva svikt som dom kör över mig totalt pga vid möte ?

Ett par foton på överrörlighets ?trix?. Ett med ?vässade klor? och ett som visar att allt har en annan sida också, det kan se okej utåt men inuti är det inte riktigt okej. Allt är inte synligt.

Efter nattens hypersmärta så fick jag tagit en specialtablett, den tog toppen av smärtan efter en timmes lång väntan och längtan. Fick i mig en macka men kastade sista biten igen, det tog emot åter igen. Jag var nöjd att bara klara röra mig och ta i saker. Sa till M att jag har lite röra i tarmarna eller nåt, gör nåt ont i vänstersidan så är väl heracillin, bara jag slipper bli riktigt dålig i magen nu med såret och även kvinnoveckan efter 7 månaders uppehåll, från normalt till inget bara sådär pang bom. Blöder rätt kraftigt med men kanske behövs efter detta halvåret ;-)Så nä helst ingen lös mage nu också på allt. Kom i säng en stund efter medicinen hjälpt mig och jag tänkte på hur skönt det var att nu skulle jag få sova utan smärta de lux.

Vaknade efter middag och fick i mig penicillinen, drack kaffe och kände huvudvärken som vart varenda dag sista tiden, fast idag mer tung och tryckande, nästan feber känsla. Tänkte det försvinner, och hade tagit tempen och den var på 37,1. Efter en stund kände jag att jag hade inte extremsmärta idag, bara ont, värk man pallar med så man röra sig i alla fall, tacksam för det.

Blev lite toa besök och trix varje gång. Har en fungerande plan så det underlättar. Sen blev det dags för nr 2, ok tänkte jag där satte penicillinet igång, får en chock när jag ser blod och magen var rätt ok. Tänkte nu tar jag fel på var blodet är ifrån men nope. Kom och tänka på känslan inatt i sidan o tarmkänslan jag tolkade det som, hepp oki, efter fött 2 barn är det väl nån hemorrojd hahaha, fast jag aldrig nånsin haft något liknande ens, gjorde inte ont, ingen sveda eller något alls. Men gissar på nån böld i röven med då, kan man få en i sidan och aldrig haft tidigare så har jag väl en i röven med tänkte jag och började småfnissa åt det, enklast så och inte börja tänka på vad det nu är osv. Garanterat bara nåt normalt ändå och får väl se om det sker igen och då får jag väl söka för det med :-( Så det är väl nån böld i halsen med då eftersom nåt är därnere i halsen men heracillinen tar säkert det med på samma gång.

Huvudvärken kändes jobbig och jag kände mig febrig, som feberhuvudvärk ihop med nån tryckande huvudvärk så jag tänkte jag kollar väl tempen då, 37,2 och ok med tanke på hur det känns och jag haft 37,3 nån dag dag utan att känna såhär så är det ok. Men jag känner mig febrig och dålig på ett sånt sätt ändå men vill inte ta ibumetin och inte nu när magen gjort lite ont i sidan o det är tarmgrejs för det känns, så nope inte mer hjälp o sätta fräs i magen, vill gärna få vara ok i magen nu med allt annat runt i kring. Smärtan runt svanskotehållet är minde kul med, det känns ju liksom inåt :-S Området i den regionen är inte i ordning, blåsan bränner, urinröret bränner och magen bränner och ryggen. Känns som det är blåsan på något sätt men urinprov visar helt normalt även efter njursten, men det syns kanske inget av det tänker jag, det är ju bara en sten som passerar än om smärtsamt, men taggtråd har jag pinkat hela maj månad nu och det står inte i journalen såg jag idag, fick en ide att titta och inser så sjukt lite det står vad jag har för problem :-O

Journalen är otydlig och jag tänker, är det lönt att ens säga något, ser det står felaktig info med och jag framstår som en idiot om nån tror det där är sant. Finns viss språkbarriär men stressen vid läkarbesöken tror jag påverkar läkaren mycket, det är titta på klockan, prata fort, hasta på och hejdå. Absolut inte otrevligt eller så men jag och M märker stressen och vi båda gillar denna läkare, känner för denna läkare väldigt mycket och vi båda går därifrån med en faktiskt oro för läkarens mående egentligen, med den stress den går med. Tyvärr går detta i slutändan ut över mig, hälften missförstås, det jag behöver ha kollat hinns inte med och allt dröjs på.

Jag har fula fötter och är plattfotad. Jag lider även av något som dök upp för väldigt många år sedan och som inte försvinner. Ingen har ett svar på vad det är, jag vet att det liknar kärl grejer och såna röda streck/prickar. När jag trycker på det blir det vitt och när man släpper blir det samma direkt. Kan tillägga att jag aldrig har sandaler för de flesta frågar vad som hänt och jag har inget svar, ingen läkare som sett detta vet ens, de som råkar se det frågar mig vad det är. Jag vet inte själv, det började redan för 20 år sen, det gör inte ont, känns inte på huden för det är under huden och jag lider av det pga hur det ser ut. Hade en ide om att ha fina fötter o välvårdade, sen började detta komma. Ok ingen ser dom mer så slutmålat på naglarna efter det. Fula ändå & jag lär nog aldrig få svar på vad detta är.

Mina händer som gör ont, varje led, kallt gör ont och ibland är det som jag bränt mig på kokande vatten och oftast sker det mellan fingrarna och upp på handen. Jag har ofta olika färg på händerna och armarna sista tiden så det kunde lika gärna vara 2 olika människors armar, vet inte vad det beror på men ser lite dumt ut.

Som synes så är armarnas armbågssidor stora/breda redan o det har skett en stor förändring på kort tid. Detta fotot tog M på kvällen efter jag fick extremt ont efter att läkaren skulle leta reflexen som var borta ändå, han tryckte där bulan syns. Vet inte vad som hände men det var fruktansvärd smärta.

Somnade vid 4:30 inatt & vaknade vid 14:30 och jag ville inte gå upp men var tvungen. Puffade upp kuddarna så jag skulle klara mig ur sängen.
Min hals gjorde ont, var gång jag svalde ömmade den och det var trångt att andas fullt ut. Låg och försökte få halsen fuktig, svalde och höll på. Funderade vad fasiken är detta nu då, det är inte som halsfluss eller luftrörskatarr eller ont i halsen så som det känns. Efter ett tag rullade jag åt sidan och kom ur sängen. Vägen till köket kändes lång och jag ville bara dricka kaffe och få mjukat upp i halsen. Rörde tungan och sträckte ut den, det var mindre skönt för det kändes som det var på tungan i halsen det gjorde ont fast nån mer stans. Fick i mig en kopp kaffe och sen toa. Bara att trycka ner knappen till spolning gör ont och det känns som jag kommer bryta fingrarna för dom viker sig av svagheten. Helt sjukt är det, tittade mig i spegeln o håret stod åt alla kanter, tänkte bara okej snyggt ju.. Hade inte ork att ens borsta håret, det fick stå hur fasiken det ville. Ut i köket igen och gjorde en cafe au lait och tog andra tabletten heracillin. Skrev ett meddelande till M att jag är nog "sjuk sjuk" & halsen är konstig. Efter cafe au lait så tog jag tempen för kanske jag hade feber ? Men nä 37,0 och ingen feber men kollade ändå, inte haft feber på 16 år trots tillfällen där man får feber men inte jag.

Kollade på datorn om heracillin tog streptokocker o stafylokocker och det gjorde den, vet inte ens vad dom kockerna är mer än att det är nåt med bakterier o halsfluss. Kanon ju då tar den ev skit om det är nåt sånt med halsen.

Började få ondare igen o kände paniken växa för pojken skulle hit idag och det gick en liten stund innan jag fick sms att mamma vi kommer snart o ska bara handla innan och hjärtan. Då blev jag ledsen men höll emot tårarna, EN JÄVLA dag på denna veckan när han ska hit. Jag kände mig usel och fast jag vet att jag inte kan rå för det själv så lider jag & blir arg för jag vill vara en frisk mamma, jag visar sällan svaghet för just den yngre. Jag döljer det så långt jag kan o i värsta fall när jag inte klarar det drar jag mig undan så han slipper utläsa det på mig.

Jag går på toa igen innan de hinner hit och omslaget är kasst, det rann blod ut från det. Jo kul värre ?.
När de kom sa jag till M att omslaget är kört och det behövs bytas, ok jag fixar det sa han. Tur vi var gifta i många år & han är ändå min klippa som finns där & hjälper. Eftersom jag kan utrycka mig försiktigt så var jag tvungen att påpeka att det behövs nytt snarast så du vet. För igårkväll när jag hade så ont visste jag att jag kommer inte klara trycka ut specialtabletten mot smärta så jag bad han göra det. Men jag sa i stil med om han kan hjälpa mig ta ur tablett åt mig för jag hade ont. Han förstod inte mig, jag menade direkt och han trodde om ett tag. Så jag kände nu att lika bra att förtydliga så han visste och förklarade varför med så kommunikationen blir rätt, ingen gör ju något fel det är bara hur man uppfattar saker ju. Så han tog itu med det, rädd var jag att det skulle smärta o bacillusker är jag rädd för nu, så han fick instruktioner    Det gjorde inte ont så nu vet jag det, härligt, tack !! en sak som inte gör ont   

Han fick hjälpa mig sen med byxor och så skulle jag ur sängen.. Jag tänkte mig inte för o han hade ingen aning hur det är att komma upp för mig    han tog min hand o arm men jag är inte stark nog och herrejäklar min rygg    tusen nålar o värk. Jag släppte direkt o slängde nåt ur mig fort o förklarade för jag såg hans stackars reaktion   . Det är inte hans fel, det är jag som har ont o inte han som gjorde det värre. Efter jag hämtade mig från smärtan lyckades jag snurra åt sidan o han stöttade med armen o jag instruerade att jag måste ha stöd mot kroppen för min arm klarar inte det & min vänstra är att glömma o räkna med pga den blev kass efter ulnarisnerven o tja hela handen hann förtvina i muskler o flera andra nerver är kass. Väl uppe gick jag till köket, M frågade om jag ätit och jag sa nä. Jag gjorde en macka och fick ätit 3/4 o kastade resten när jag knappt kunde svälja o klöktes nästan. Jag har svårt att äta imellanåt och jag har aldrig haft problem att äta innan förutom vid maginfluensa då    Det är jättekonstig känsla att inte klara äta upp hur ofta som helst    äter mindre men ibland går det bra att äta, hittar ingen koppling eller samband heller till när mer än att nudlar oftast går bra att äta upp   

Jag hade då kl 19 varit uppe sen 14:30 & jag hade ont och M såg det. Varit nära att gråta för jag är så trött på detta nu. Man har inte ont utan anledning och av samma anledning måste nåt gå att göra åt det ju !

Jag fick gå och lägga mig. M fråga om jag inte kunde sitta i fåtöljen o jag anade att han tänkte på pojken men den tanken hade jag redan uteslutit. Jag måste ligga ner, vila rygg o ben rakt. Hade aldrig orkat sitta upp och bara tanken att komma ur fåtöljen var avsmak. Bad o bli påmind kl 20 för penicillinet. När jag lagt mig insåg jag att mina tjockstrumpor hade korvat sig och to late att fixa nu. Funderade o visste att M grejade med vatten och fick idén att skicka sms till pojken. Han svarade o kom in till mig, jag sa att jag har ont i ryggen o strumpisarna är korvade och han sa det är inte skönt när dom är så    Äh sa jag, det är okej annars men just nu trycker det på benen och är obekvämt så han drog rätt dom    Med smärta men röjde inte mig, det är mitt barn o det räcker han vet att jag är såhär pga ryggont, det är en tillräcklig förklaring för denna stora svackan nu. Låg inte ens 1 timme förrän vadå? Jo då var jag nödig igen och efter ha pinkat taggtråd i en månad är jag rätt trött på det, var gång blåsan fylls får jag ont o det känns som äggstocken kläms, får gå lätt böjd och hålla ner vid magen så det inte rör sig. Är det normalt ?! Nä absolut inte, en månad med bara det har varit tufft för mig, smärtsamt och inte kollad än för det ens ? Magen står ut och det molar i hela mage o rygg på ett konstigt sätt. Kan jag bara inte få nåt normalt och få nån behandling och bli bra istället för helt skumma grejer.

Eftersom jag var uppe fem i åtta så frågade jag M om han kunde hälla upp youghurt för jag ville inte ta i kallt ännu en gång. Han grejade det o jag tog nästa penicillin. Orkade inte vara uppe skakade av svaghet o smärta så jag fick lägga mig igen   . Låg till M kom och hade gjort taco, jag ville äta men var rädd att ta i allt som var kallt inför pojken ifall jag av reaktion skulle visa smärta och jag var orolig att inte kunna äta med. Men jag kom ur sängen o satte mig i rullstolen och kände försiktigt och grejade. Jag kunde äta    Det var jättegott och jag fick i mig ett litet runt bröd med lite taco, ost o gurkbitar i. Sen en sorts mjuk skål, ungefär samma stl så två tacobröd yeah   . Mätt blev jag o nöjd som attans hihi. Fick mer o mer ont i rygg, skinka o ben o armar så jag käkade fort den sista. Började skruva på mig o leta mindre ont ställning till ingen nytta.

Efter maten blev det att lägga mig igen. Känner olustkänslan i benen armarna och häcken bränner och benen med men tar jag av filten får jag frossa istället   . Känns som jag har influensa de Lux med extra extra till. Leder, nerver, fett o allt håller på. Jag får ont att ligga för länge men ont av att sitta och har inte kraft att stå för länge, idag bara darrar jag av svaghet o smärta så det är inte lätt läge o inga enkla val heller.
Vill inte ta specialtablett fast jag vet att då kan jag vara med iallafall för det värsta försvinner iallafall. Men jag vill inte ta dom alls och ibumetin o vanliga gör inte magen så glad och jag har redan märkt att heracillin inte gör magen särskilt glad så jag vill inte få diarré mitt på allt nu med, har trubbel redan i område nedåt    vart toabesök är krävande nog redan !
Får se hur länge jag står ut, känns som jag gått förbi stå ut gränsen för flera timmar sen men hoppats det ska bli bättre med vila. Inte dock.

Känner jag måste upp, ryggen gör för ont o revbenen smärtar när jag andas så jag måste upp får panik snart av smärtan varje liten fingerled gör ont, allt gör tamejfaen ont, helt sjukt är det. Löjligt och idiotiskt att jag lidit så länge nu när det ökat på såhär illa. Känner mig redo för en sjukhus säng o få hjälp helt ärligt men svårt o få hjälp när jag inte vet vad det är än. Läkaren hade skickat brev till mig nämnde han igår när han gick förbi oss när vi väntade på andra läkaren så kanske brevet är något ? Återstår att se nästa vecka då. Nu upp för tusan o börja med att puffa upp mig mot huvudkuddarna   .

I torsdags var jag uppe hela natten, skräcken att inte klara gå upp på morgonen och få tagit blodprover var för stor. Mådde hemskt o utmattat men det blev så sent för dottern skulle M hämta och det blev långt efter midnatt pga försening. Så jag valde att stanna uppe.

På fredagsmorgonen var jag ju inte bättre men blev arg för jag kände att jag kommer inte orka och klara duscha nu heller. Smärtan var för stor o svagheten, fick strunta i det och gjorde det jag klarade för att vara någonlunda ok utåt sett. Visste att jag måste be nån titta o känna vad det är för något i halsen och även en knöl vid troskanten   . Kom iväg till provtagningen och fick en snabbtid till en annan läkare en timme senare.
Läkaren tryckte lite på halsen o jag bad den att lokalisera var jag kände det där i halsen så min husläkare kan veta sen till nästa besök. Det i halsen har kommit och gått och det känns konstigt. Läkaren kikade på andra knölen/bölden o konstaterade att det var mycket undertill och brett så det var bäst att öppna och tömma. Alltså jag blev nervös som få   .
En bedövningsspruta senare o ett snitt sen klämde han o en syster stod vid sidan och hjälpte till med torkgrejer. Jag hade tagit medicin mot kramp i förebyggande redan ifall o tackade mig själv för det då jag blev tvungen att hålla benet uppe med min friska hand. Jag var väldigt rädd att få kramp mitt i allt för då är det omöjligt att vara stilla och det skrämde mig när det var öppet sår och sånt   . Tack gode Gud att jag inte fick kramp, var så galet tacksam för tänk o få det då. Snittet lämnades öppet så det kan göra nåt jag inte hittar ord på ens, sen nåt omslag över och 2 ombyte med hem. En Heracillin medicin fick hämtas ut också i förebyggande/läkande syfte. Denna hämtade M framåt kvällen. Hann inte hem förrän bedövningen hade släppt redan så det var ömt och ryggen och benen smärtade redan, med möda kom jag ur bilen o in. M hjälpte mig med även annat denna dagen.

Lyckades hamna i fåtöljen och fick ta ibumetin. Var hungrig men så svag o trött och ville inte be M göra macka åt mig så jag struntade i det. Jag var på väg att somna efter en stund o var rädd att somna i fåtöljen o vakna med extremsmärta i rygg osv. Benen domnar av det mesta o armarna med så jag var tvungen att lägga mig i sängen. Sov 4 timmar innan jag kunde vakna, hade satt larm på Max 3 timmar för jag vägrar sova dagtid.

På kvällen där kändes det bara ömt vid snittet men kroppen gjorde ont, jag fick så ont att jag började nästan gråta av smärtan. Hade fått post från fk o öppnade det och som jag anade var läkarintyget inte tydligt varför jag inte kunde jobba o ha rätt till ersättning. Jag förstår fk faktiskt men ändå inte, det känns som de vill jag ska ge upp livet överlag så jag inte är deras börda. Jag sa det till M om beslutet men jag orkade inte reagera ens för jag hade så ont så varje nerv skrek i min kropp. Tänkte att jag får tjuta för det beslutet en annan dag, nu måste jag klara mig genom smärtan. Till sist orkade jag inte med smärtan mer, kunde inte vara nära kyla och var törstig men ville inte hålla i vattenkannan från kylen eller ens glas. Frågade M om han kunde ta lite vatten i en kaffekopp åt mig. Kunde hålla i kaffekoppen med hjälp av min för stora underbara mjukisjacka och det vattnet ???? det var såååå gott.

Jag orkade inte smärtan till sist i kroppen och jag hatar tjuta inför andra av smärta men nu stod tårarna i kroppen och jag kände mig allvarligt sjuk men det är jag inte vad jag vet, men det är så man kan förklara hur ont man kan få. Tog en special smärtstillande och en timme senare försvann den extrema smärtan, jag hade nu bara ont. Vilken skillnad det gör från innesluten i ren smärta till att vara mer vanlig. Jag somnade sent pga det och jag var ändå så trött men smärtan gjorde att jag kunde omöjligt somna. Jag kände mig nöjd, smärtan var nu så jag klarade av den    och nu skulle jag få sova.