Efter nattens hypersmärta så fick jag tagit en specialtablett, den tog toppen av smärtan efter en timmes lång väntan och längtan. Fick i mig en macka men kastade sista biten igen, det tog emot åter igen. Jag var nöjd att bara klara röra mig och ta i saker. Sa till M att jag har lite röra i tarmarna eller nåt, gör nåt ont i vänstersidan så är väl heracillin, bara jag slipper bli riktigt dålig i magen nu med såret och även kvinnoveckan efter 7 månaders uppehåll, från normalt till inget bara sådär pang bom. Blöder rätt kraftigt med men kanske behövs efter detta halvåret ;-)Så nä helst ingen lös mage nu också på allt. Kom i säng en stund efter medicinen hjälpt mig och jag tänkte på hur skönt det var att nu skulle jag få sova utan smärta de lux.

Vaknade efter middag och fick i mig penicillinen, drack kaffe och kände huvudvärken som vart varenda dag sista tiden, fast idag mer tung och tryckande, nästan feber känsla. Tänkte det försvinner, och hade tagit tempen och den var på 37,1. Efter en stund kände jag att jag hade inte extremsmärta idag, bara ont, värk man pallar med så man röra sig i alla fall, tacksam för det.

Blev lite toa besök och trix varje gång. Har en fungerande plan så det underlättar. Sen blev det dags för nr 2, ok tänkte jag där satte penicillinet igång, får en chock när jag ser blod och magen var rätt ok. Tänkte nu tar jag fel på var blodet är ifrån men nope. Kom och tänka på känslan inatt i sidan o tarmkänslan jag tolkade det som, hepp oki, efter fött 2 barn är det väl nån hemorrojd hahaha, fast jag aldrig nånsin haft något liknande ens, gjorde inte ont, ingen sveda eller något alls. Men gissar på nån böld i röven med då, kan man få en i sidan och aldrig haft tidigare så har jag väl en i röven med tänkte jag och började småfnissa åt det, enklast så och inte börja tänka på vad det nu är osv. Garanterat bara nåt normalt ändå och får väl se om det sker igen och då får jag väl söka för det med :-( Så det är väl nån böld i halsen med då eftersom nåt är därnere i halsen men heracillinen tar säkert det med på samma gång.

Huvudvärken kändes jobbig och jag kände mig febrig, som feberhuvudvärk ihop med nån tryckande huvudvärk så jag tänkte jag kollar väl tempen då, 37,2 och ok med tanke på hur det känns och jag haft 37,3 nån dag dag utan att känna såhär så är det ok. Men jag känner mig febrig och dålig på ett sånt sätt ändå men vill inte ta ibumetin och inte nu när magen gjort lite ont i sidan o det är tarmgrejs för det känns, så nope inte mer hjälp o sätta fräs i magen, vill gärna få vara ok i magen nu med allt annat runt i kring. Smärtan runt svanskotehållet är minde kul med, det känns ju liksom inåt :-S Området i den regionen är inte i ordning, blåsan bränner, urinröret bränner och magen bränner och ryggen. Känns som det är blåsan på något sätt men urinprov visar helt normalt även efter njursten, men det syns kanske inget av det tänker jag, det är ju bara en sten som passerar än om smärtsamt, men taggtråd har jag pinkat hela maj månad nu och det står inte i journalen såg jag idag, fick en ide att titta och inser så sjukt lite det står vad jag har för problem :-O

Journalen är otydlig och jag tänker, är det lönt att ens säga något, ser det står felaktig info med och jag framstår som en idiot om nån tror det där är sant. Finns viss språkbarriär men stressen vid läkarbesöken tror jag påverkar läkaren mycket, det är titta på klockan, prata fort, hasta på och hejdå. Absolut inte otrevligt eller så men jag och M märker stressen och vi båda gillar denna läkare, känner för denna läkare väldigt mycket och vi båda går därifrån med en faktiskt oro för läkarens mående egentligen, med den stress den går med. Tyvärr går detta i slutändan ut över mig, hälften missförstås, det jag behöver ha kollat hinns inte med och allt dröjs på.

Jag har fula fötter och är plattfotad. Jag lider även av något som dök upp för väldigt många år sedan och som inte försvinner. Ingen har ett svar på vad det är, jag vet att det liknar kärl grejer och såna röda streck/prickar. När jag trycker på det blir det vitt och när man släpper blir det samma direkt. Kan tillägga att jag aldrig har sandaler för de flesta frågar vad som hänt och jag har inget svar, ingen läkare som sett detta vet ens, de som råkar se det frågar mig vad det är. Jag vet inte själv, det började redan för 20 år sen, det gör inte ont, känns inte på huden för det är under huden och jag lider av det pga hur det ser ut. Hade en ide om att ha fina fötter o välvårdade, sen började detta komma. Ok ingen ser dom mer så slutmålat på naglarna efter det. Fula ändå & jag lär nog aldrig få svar på vad detta är.

Mina händer som gör ont, varje led, kallt gör ont och ibland är det som jag bränt mig på kokande vatten och oftast sker det mellan fingrarna och upp på handen. Jag har ofta olika färg på händerna och armarna sista tiden så det kunde lika gärna vara 2 olika människors armar, vet inte vad det beror på men ser lite dumt ut.

Som synes så är armarnas armbågssidor stora/breda redan o det har skett en stor förändring på kort tid. Detta fotot tog M på kvällen efter jag fick extremt ont efter att läkaren skulle leta reflexen som var borta ändå, han tryckte där bulan syns. Vet inte vad som hände men det var fruktansvärd smärta.

Somnade vid 4:30 inatt & vaknade vid 14:30 och jag ville inte gå upp men var tvungen. Puffade upp kuddarna så jag skulle klara mig ur sängen.
Min hals gjorde ont, var gång jag svalde ömmade den och det var trångt att andas fullt ut. Låg och försökte få halsen fuktig, svalde och höll på. Funderade vad fasiken är detta nu då, det är inte som halsfluss eller luftrörskatarr eller ont i halsen så som det känns. Efter ett tag rullade jag åt sidan och kom ur sängen. Vägen till köket kändes lång och jag ville bara dricka kaffe och få mjukat upp i halsen. Rörde tungan och sträckte ut den, det var mindre skönt för det kändes som det var på tungan i halsen det gjorde ont fast nån mer stans. Fick i mig en kopp kaffe och sen toa. Bara att trycka ner knappen till spolning gör ont och det känns som jag kommer bryta fingrarna för dom viker sig av svagheten. Helt sjukt är det, tittade mig i spegeln o håret stod åt alla kanter, tänkte bara okej snyggt ju.. Hade inte ork att ens borsta håret, det fick stå hur fasiken det ville. Ut i köket igen och gjorde en cafe au lait och tog andra tabletten heracillin. Skrev ett meddelande till M att jag är nog "sjuk sjuk" & halsen är konstig. Efter cafe au lait så tog jag tempen för kanske jag hade feber ? Men nä 37,0 och ingen feber men kollade ändå, inte haft feber på 16 år trots tillfällen där man får feber men inte jag.

Kollade på datorn om heracillin tog streptokocker o stafylokocker och det gjorde den, vet inte ens vad dom kockerna är mer än att det är nåt med bakterier o halsfluss. Kanon ju då tar den ev skit om det är nåt sånt med halsen.

Började få ondare igen o kände paniken växa för pojken skulle hit idag och det gick en liten stund innan jag fick sms att mamma vi kommer snart o ska bara handla innan och hjärtan. Då blev jag ledsen men höll emot tårarna, EN JÄVLA dag på denna veckan när han ska hit. Jag kände mig usel och fast jag vet att jag inte kan rå för det själv så lider jag & blir arg för jag vill vara en frisk mamma, jag visar sällan svaghet för just den yngre. Jag döljer det så långt jag kan o i värsta fall när jag inte klarar det drar jag mig undan så han slipper utläsa det på mig.

Jag går på toa igen innan de hinner hit och omslaget är kasst, det rann blod ut från det. Jo kul värre ?.
När de kom sa jag till M att omslaget är kört och det behövs bytas, ok jag fixar det sa han. Tur vi var gifta i många år & han är ändå min klippa som finns där & hjälper. Eftersom jag kan utrycka mig försiktigt så var jag tvungen att påpeka att det behövs nytt snarast så du vet. För igårkväll när jag hade så ont visste jag att jag kommer inte klara trycka ut specialtabletten mot smärta så jag bad han göra det. Men jag sa i stil med om han kan hjälpa mig ta ur tablett åt mig för jag hade ont. Han förstod inte mig, jag menade direkt och han trodde om ett tag. Så jag kände nu att lika bra att förtydliga så han visste och förklarade varför med så kommunikationen blir rätt, ingen gör ju något fel det är bara hur man uppfattar saker ju. Så han tog itu med det, rädd var jag att det skulle smärta o bacillusker är jag rädd för nu, så han fick instruktioner    Det gjorde inte ont så nu vet jag det, härligt, tack !! en sak som inte gör ont   

Han fick hjälpa mig sen med byxor och så skulle jag ur sängen.. Jag tänkte mig inte för o han hade ingen aning hur det är att komma upp för mig    han tog min hand o arm men jag är inte stark nog och herrejäklar min rygg    tusen nålar o värk. Jag släppte direkt o slängde nåt ur mig fort o förklarade för jag såg hans stackars reaktion   . Det är inte hans fel, det är jag som har ont o inte han som gjorde det värre. Efter jag hämtade mig från smärtan lyckades jag snurra åt sidan o han stöttade med armen o jag instruerade att jag måste ha stöd mot kroppen för min arm klarar inte det & min vänstra är att glömma o räkna med pga den blev kass efter ulnarisnerven o tja hela handen hann förtvina i muskler o flera andra nerver är kass. Väl uppe gick jag till köket, M frågade om jag ätit och jag sa nä. Jag gjorde en macka och fick ätit 3/4 o kastade resten när jag knappt kunde svälja o klöktes nästan. Jag har svårt att äta imellanåt och jag har aldrig haft problem att äta innan förutom vid maginfluensa då    Det är jättekonstig känsla att inte klara äta upp hur ofta som helst    äter mindre men ibland går det bra att äta, hittar ingen koppling eller samband heller till när mer än att nudlar oftast går bra att äta upp   

Jag hade då kl 19 varit uppe sen 14:30 & jag hade ont och M såg det. Varit nära att gråta för jag är så trött på detta nu. Man har inte ont utan anledning och av samma anledning måste nåt gå att göra åt det ju !

Jag fick gå och lägga mig. M fråga om jag inte kunde sitta i fåtöljen o jag anade att han tänkte på pojken men den tanken hade jag redan uteslutit. Jag måste ligga ner, vila rygg o ben rakt. Hade aldrig orkat sitta upp och bara tanken att komma ur fåtöljen var avsmak. Bad o bli påmind kl 20 för penicillinet. När jag lagt mig insåg jag att mina tjockstrumpor hade korvat sig och to late att fixa nu. Funderade o visste att M grejade med vatten och fick idén att skicka sms till pojken. Han svarade o kom in till mig, jag sa att jag har ont i ryggen o strumpisarna är korvade och han sa det är inte skönt när dom är så    Äh sa jag, det är okej annars men just nu trycker det på benen och är obekvämt så han drog rätt dom    Med smärta men röjde inte mig, det är mitt barn o det räcker han vet att jag är såhär pga ryggont, det är en tillräcklig förklaring för denna stora svackan nu. Låg inte ens 1 timme förrän vadå? Jo då var jag nödig igen och efter ha pinkat taggtråd i en månad är jag rätt trött på det, var gång blåsan fylls får jag ont o det känns som äggstocken kläms, får gå lätt böjd och hålla ner vid magen så det inte rör sig. Är det normalt ?! Nä absolut inte, en månad med bara det har varit tufft för mig, smärtsamt och inte kollad än för det ens ? Magen står ut och det molar i hela mage o rygg på ett konstigt sätt. Kan jag bara inte få nåt normalt och få nån behandling och bli bra istället för helt skumma grejer.

Eftersom jag var uppe fem i åtta så frågade jag M om han kunde hälla upp youghurt för jag ville inte ta i kallt ännu en gång. Han grejade det o jag tog nästa penicillin. Orkade inte vara uppe skakade av svaghet o smärta så jag fick lägga mig igen   . Låg till M kom och hade gjort taco, jag ville äta men var rädd att ta i allt som var kallt inför pojken ifall jag av reaktion skulle visa smärta och jag var orolig att inte kunna äta med. Men jag kom ur sängen o satte mig i rullstolen och kände försiktigt och grejade. Jag kunde äta    Det var jättegott och jag fick i mig ett litet runt bröd med lite taco, ost o gurkbitar i. Sen en sorts mjuk skål, ungefär samma stl så två tacobröd yeah   . Mätt blev jag o nöjd som attans hihi. Fick mer o mer ont i rygg, skinka o ben o armar så jag käkade fort den sista. Började skruva på mig o leta mindre ont ställning till ingen nytta.

Efter maten blev det att lägga mig igen. Känner olustkänslan i benen armarna och häcken bränner och benen med men tar jag av filten får jag frossa istället   . Känns som jag har influensa de Lux med extra extra till. Leder, nerver, fett o allt håller på. Jag får ont att ligga för länge men ont av att sitta och har inte kraft att stå för länge, idag bara darrar jag av svaghet o smärta så det är inte lätt läge o inga enkla val heller.
Vill inte ta specialtablett fast jag vet att då kan jag vara med iallafall för det värsta försvinner iallafall. Men jag vill inte ta dom alls och ibumetin o vanliga gör inte magen så glad och jag har redan märkt att heracillin inte gör magen särskilt glad så jag vill inte få diarré mitt på allt nu med, har trubbel redan i område nedåt    vart toabesök är krävande nog redan !
Får se hur länge jag står ut, känns som jag gått förbi stå ut gränsen för flera timmar sen men hoppats det ska bli bättre med vila. Inte dock.

Känner jag måste upp, ryggen gör för ont o revbenen smärtar när jag andas så jag måste upp får panik snart av smärtan varje liten fingerled gör ont, allt gör tamejfaen ont, helt sjukt är det. Löjligt och idiotiskt att jag lidit så länge nu när det ökat på såhär illa. Känner mig redo för en sjukhus säng o få hjälp helt ärligt men svårt o få hjälp när jag inte vet vad det är än. Läkaren hade skickat brev till mig nämnde han igår när han gick förbi oss när vi väntade på andra läkaren så kanske brevet är något ? Återstår att se nästa vecka då. Nu upp för tusan o börja med att puffa upp mig mot huvudkuddarna   .

I torsdags var jag uppe hela natten, skräcken att inte klara gå upp på morgonen och få tagit blodprover var för stor. Mådde hemskt o utmattat men det blev så sent för dottern skulle M hämta och det blev långt efter midnatt pga försening. Så jag valde att stanna uppe.

På fredagsmorgonen var jag ju inte bättre men blev arg för jag kände att jag kommer inte orka och klara duscha nu heller. Smärtan var för stor o svagheten, fick strunta i det och gjorde det jag klarade för att vara någonlunda ok utåt sett. Visste att jag måste be nån titta o känna vad det är för något i halsen och även en knöl vid troskanten   . Kom iväg till provtagningen och fick en snabbtid till en annan läkare en timme senare.
Läkaren tryckte lite på halsen o jag bad den att lokalisera var jag kände det där i halsen så min husläkare kan veta sen till nästa besök. Det i halsen har kommit och gått och det känns konstigt. Läkaren kikade på andra knölen/bölden o konstaterade att det var mycket undertill och brett så det var bäst att öppna och tömma. Alltså jag blev nervös som få   .
En bedövningsspruta senare o ett snitt sen klämde han o en syster stod vid sidan och hjälpte till med torkgrejer. Jag hade tagit medicin mot kramp i förebyggande redan ifall o tackade mig själv för det då jag blev tvungen att hålla benet uppe med min friska hand. Jag var väldigt rädd att få kramp mitt i allt för då är det omöjligt att vara stilla och det skrämde mig när det var öppet sår och sånt   . Tack gode Gud att jag inte fick kramp, var så galet tacksam för tänk o få det då. Snittet lämnades öppet så det kan göra nåt jag inte hittar ord på ens, sen nåt omslag över och 2 ombyte med hem. En Heracillin medicin fick hämtas ut också i förebyggande/läkande syfte. Denna hämtade M framåt kvällen. Hann inte hem förrän bedövningen hade släppt redan så det var ömt och ryggen och benen smärtade redan, med möda kom jag ur bilen o in. M hjälpte mig med även annat denna dagen.

Lyckades hamna i fåtöljen och fick ta ibumetin. Var hungrig men så svag o trött och ville inte be M göra macka åt mig så jag struntade i det. Jag var på väg att somna efter en stund o var rädd att somna i fåtöljen o vakna med extremsmärta i rygg osv. Benen domnar av det mesta o armarna med så jag var tvungen att lägga mig i sängen. Sov 4 timmar innan jag kunde vakna, hade satt larm på Max 3 timmar för jag vägrar sova dagtid.

På kvällen där kändes det bara ömt vid snittet men kroppen gjorde ont, jag fick så ont att jag började nästan gråta av smärtan. Hade fått post från fk o öppnade det och som jag anade var läkarintyget inte tydligt varför jag inte kunde jobba o ha rätt till ersättning. Jag förstår fk faktiskt men ändå inte, det känns som de vill jag ska ge upp livet överlag så jag inte är deras börda. Jag sa det till M om beslutet men jag orkade inte reagera ens för jag hade så ont så varje nerv skrek i min kropp. Tänkte att jag får tjuta för det beslutet en annan dag, nu måste jag klara mig genom smärtan. Till sist orkade jag inte med smärtan mer, kunde inte vara nära kyla och var törstig men ville inte hålla i vattenkannan från kylen eller ens glas. Frågade M om han kunde ta lite vatten i en kaffekopp åt mig. Kunde hålla i kaffekoppen med hjälp av min för stora underbara mjukisjacka och det vattnet ???? det var såååå gott.

Jag orkade inte smärtan till sist i kroppen och jag hatar tjuta inför andra av smärta men nu stod tårarna i kroppen och jag kände mig allvarligt sjuk men det är jag inte vad jag vet, men det är så man kan förklara hur ont man kan få. Tog en special smärtstillande och en timme senare försvann den extrema smärtan, jag hade nu bara ont. Vilken skillnad det gör från innesluten i ren smärta till att vara mer vanlig. Jag somnade sent pga det och jag var ändå så trött men smärtan gjorde att jag kunde omöjligt somna. Jag kände mig nöjd, smärtan var nu så jag klarade av den    och nu skulle jag få sova.

Ordet symptom gör mig frustrerad. Symptom, symtom, symptomer, strunt samma, det är bara ett ord, det viktiga är att det är rätt när man säger det ändå.

Jag blir frustrerad för jag kan inte förklara hur det känns, hitta rätta orden och ge läkaren, det blir oftast halvdant och jag kan inte sätta läkarbokens, vårdens rätta ord på det och då blir man oftast inte förstådd heller. Sen har jag svårt att förklara mig normalt ändå nuförtiden som gör det hela mer komplicerat, jag vill så gärna göra rätt och vara en bra patient, men jag märker och känner av när det inte blir rätt. Det gör mig ledsen och osäker men jag försöker ändå, för ibland lyckas jag märka att läkaren säger något som att söka bekräftelse och så hör jag vad den säger och känner JA DÄR SATT DET ! Den känslan man får är obeskrivlig, jag vet knappt ut eller in efter mina läkarbesök, jag går ofta med frågor efteråt, vad var det egentligen som sades och sa jag det och det ?

Hur smärtkänslig är jag egentligen ? Det är väldigt olika men överlag är jag nog rätt smärt tålig tror jag.

För litet tag sen vaknade jag efter bara sovit en timme och tänkte att njuren exploderar snart, det sved i sidan på magen också och jag visste det är från det dära röret från njuren och ner och där jag har det trängre än på andra sidan. En liten "igenkalkning"  liknelse. Jag har inte en susning vad det heter eller är men vet det är trängre.

Inte bra detta tänkte jag och med värsta redan ryggrads och nack smärta kom jag ur sängen och väckte inte min fd som sov över för jag hade 2 besök samma dag som jag skulle skjutsas till. Hade så ont så jag ville vara ifred, menar skulle han hålla handen med mig på toa liksom, nä lämna mig ifred känslan var maxad av smärtan. Enda jag kunde tänka på var kissa.

Med ena handen över ryggsidan och in på toaletten, blåsan var så proppfull och smärtan var hög i njuren och ner i mage och rygg, men just njuren och smärtan låg på min skala 1-10 en 10 poängare, outhärdligt men jag grät inte, kräktes inte eller mådde illa ens, jag gör aldrig det så är min kropp och jag körde min egna "förlossningsteknik" att andas och koncentrera mig utanför smärtan för det var just en sån smärta där det är möjligt att göra det. Förstod senare att det måste varit en njursten. 

Samma dag var jag utsatt fören ny 10 poängare, som med den sortens smärta blev en 20 av 10 dvs omöjlig smärta. Av ett tryck på min arm som fick mig att skrika av smärta, snälla det gjorde så fruktansvärt ont och jag vet redan nu att INGEN kommer få lov att trycka vid armvecket igen för att undersöka min reflex i vänsterarmen igen för den var borta och gick inte att få fram nu senast trots det jag utsattes för. Kändes som jag gick sönder inuti, jag är svullen än där och vad finns därunder egentligen, jag VET INTE själv ens. Har suttit och letat på google men får inte ihop senor och muskelfäste och grejer så jag gav upp. Varför gjorde det så fruktansvärt ont, varför svällde allt där sen och vad var det egentligen som skapade sån smärta som var en fullkomlig panikartad smärta från helvetet som är min beskrivning på det.

Hur kunde jag tillåta det ? jo jag ville veta varför jag känner det som kroppen tappar bort känseln och att min sämre arms symptom börjar kännas i andra armen och jag är orkeslös, blir utmattad i armarna som jag är i benen av gång och trappo. Jag ville vara bemötlig, vara till lags och tyckte verkligen synd om min läkare, jag skämdes för både min egen del och dens vägnar och ville inte den skulle känna sig elak eller ge läkaren någon rädsla av det så denne inte skulle våga undersöka mig igen. Skräcken att inte vara till lags är klart stor för jag behöver synas i sömmarna av någon som kan dvs läkaren. Jag vill vara en duktig patient som hjälpsamt gör vad jag blir tillsagd och jag vill så gärna att man hittar vad det är med mig för jag vill veta vad som händer, denna kraftiga försämring jag hamnat i skrämmer mig. Jag var ju även chockad över smärtan och när jag trodde det var över så klämde läkaren igen och menade den var tvungen och nu när jag skriver och tänker på hur jag skrek av smärtan så måste många hört mig, det känns jobbigt för jag vill inte visa smärta utåt för andra. Snart 2 veckor har gått och jag är svullen än där, vill gärna fråga läkaren vad som kan ha hänt men jag skäms på samma gång, menar hur ska läkaren känna då, så jag får fajtas med mig själv om jag ska nämna det, innerst inne vet jag att jag bör, men jag hade helst gått till någon annan i smyg så slapp min egen ställas inför det, den gjorde inget för att skada mig, men något hände.

Jag bedömer min smärta på olika sätt också. Kommer fylla på och reda ut var smärtor hamnar i min kropp.

1 Outhärdligt. extrema plötsliga helvetes smärtan - som vid armtryckningen

• Tandläkare och borra i tänderna, totalt outhärdligt samt jag har otur att vara svårbedövad. Vid bedövning är det lugnt kör på, borra på bara, men innan är det omöjligt- det är extremt smärtsamt att jag inte klarar det. Minns första gången jag vågade iväg pga rejäl tandvärk, jag som inte gått sen jag var liten och gjorde allt för att skydda tänderna men ändå en dålig tand och jag blev för första gången bedövad på riktigt så det fungerade, wow ! tack vare kunnig tandläkare! Blev lite för bedövad, ända bak i nacken och jag kände ingenting i halsen så jag var lite nervös och drack inte osv men så glad ändå. Jag hade inte varit gnällig som barn insåg jag då, fy för hur kunde de påstå att jag var gnällig. Jag är 4o+ idag och jag är inte rädd för tandvård alls överhuvudtaget, jag skulle nog skita ner mig om nån skulle säga de ska borra utan bedövning, jag hade slagits för mitt liv faktiskt såpass illa är den smärtan jag får.

• Kramp i fötterna, jag hade år av dygnet runt smärta och föter jag inte kunde röra, inte ens vicka tårna, tvätta och skrubba fötterna. Jag kan inget göra medan det känns som man krossar mina fötter, som att få mer och mer tyngd och fötterna är imellan, varje liten panikmarkör i kroppen går igång av smärtan, detta kom för en del år sedan och började i ena foten efter en läkare (antagligen bröt min framförallt min ena tå och nåt mer var knas upp på foten) då den körde upp över min fot med sin stol den satt på. Jag kunde knappt gå därifrån och hem skulle jag, söka akuten ? Nej gud så pinsamt läkaren körde ju över min fot ska jag söka för det. Nix åkte hem och det tog ett bra tag innan det kändes ok. Jag tror det var i Maj som jag sen fick kramp i den foten och paniken var nära, jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Det satt i fast grepp i någon dag och jag sa jag ville amputera foten bara jag slapp smärtan, foten blev lätt iskall för jag kunde inte röra den pga smärtan, inte vicka på tårna eller ens gå. Så jag hade tjocka saker runt och låg som en docka blixtstilla med fötterna i sängen och toa herregud vilken mardröm att komma upp och in där, tack rullstol för du fanns i mitt liv då  . Foppa tofflor vintertid ena vintern..   Bara för jag kunde inte böja fötterna och få ner dom i skor utan att det satte igång än mer. Jag är än tvungen att ha medicinen och jag behöver gosiga strumpor eller inneskor som värmer och jag kan böja fötterna, hundtass är okej, jag kan tvätta fötterna och röra tårna igen, det tog flera år men jag är där sen ca 4-5 år tillbaka och jag är så tacksam att det extrema gav sig av. (osäker med tid) Det som kommer nu klarar sig tack vare medicinen & tur är det.

2 Extremt ont. sprängande något är fel smärtan - vid njuren

3 Väldigt ont. molande, bankande, bultande ut-tröttliga smärtan - inom många saker

Jag är en kvinna, 40+ med en onormal vardag, det är rakt av en snabb beskrivning.

Stora problem att hålla kvar ord och tankar och glömmer saker ofta. Under press är det värre och med press menar jag flera som pratar, jag hänger inte med då eller så hör jag inte vad någon säger när flera pratar vilket är irriterande för det har jag kunnat innan och man hamnar utanför för man hänger inte med ändå, det är som en repig CD skiva som kör lite sång och hoppar en bit, man hör en del bara och sen försöker man sätta ihopa sammanhanget, hur de ser ut, vilka ord eller vilken mening hörde jag innan person 2 och 3 "öppnade munnen" och sen kom bara sorlet tills en tystnar och kanske jag kan höra vad de 2 berättar om så jag kan nicka eller smila vid rätt tillfällen.. Bästa är ibland att låtsas pela med mobilen och undvika missförstånd   . Eller dra sig undan. I hemmet är det tyngre, att det bara svamlar och jag ska vara i fokus för tex berätta inköp.. det är tufft läge och ofta vill jag gå hemifrån men jag kan inte gå ut ensam för jag kan inte springa och vet aldrig när benen inte orkar mer, ska jag vara arg och sen behöva ringa och be och bli hämtad för jag inte kan gå, då får jag inte utlopp för min irritation ju, totalt meningslöst så att ta en arg promenad fungerar inte och man vill ju inte be någon gå med en för man vill ju just vara ifred för man är frustrerad och minsta man vill ha då är sällskap för att kunna gå ut, det skär sig. Sen måste jag ha med rullstolen med eller behlva sitta i den, så det blir bara löjligare än om det skulle vara skönt att säga nu går jag ut för jag behöver en egen stund. Jag biter ihop oftast och jag vill inte säga till heller att snälla prata inte om allt möjligt om jag ska kunna tänka och få det klart så ni kan handla. Jag vill inte vara en förpestare, men jag vill inte heller vara nära gråt och bli arg för det inom mig. Det är ett döläge och enda är att bita ihop eller som jag ibland gör säger till hur lägget är, ibland fungerar inte ens det ändå. Man har sin gräns liksom och om man lyckas få ur sig och säger till och det sen inte fungerar känns det jobbigt, man blir besviken vill gråta för man kom i läget man inte ville där man glömde orden och namnen på vad jag behövde, där jag tittar i kylen eller skåpet för att se och minnas. Att bli störd när man känner "nu har jag the flow" så kommer man av sig och allt blir virrvarr i dels alla prat och deras ord går in i mina ord och ord på saker som ska handlas. Jag och ord, jag kan läsa en text, en mening som sammafattar exakt det jag försöker få frammedan jag själv får säga det dubbla eller skriva det dubbla för att förmedla det pga jag kan inte formulera det kortare. Jag har blivit långrandig mot min vilja och det är väldigt frustrerande läge när man vill vara som förr, konkreta korta välformulerade svar med orden på rätt ställe och rätt ord för känslan eller tillfället. Talets förmåga hade jag helt normalt av innan likaså skrift, nu är det långt och segt jämt.

Kropp & knopp ja det är båda två som är förvirrade och förvirrande, smärta av leder, muskler, nerver, kramper och kan aldrig planera något utan att ha möjlighet att ändra planerna.

Jag har varit överrörlig hela mitt liv, har aldrig fått förklarat något om själva överrörlighetsgrejen och har inte brytt mig heller för man tänker ja ok jo jag vet jag kan böja mer än andra, inget jag tänkt på eller reflekterat över.

Överrörlig inte pga att jag varit en atlet, idrottare, dansare eller annat, jag är född med det, minns än hur man jag som barn var mer rörlig än andra och det var självklart väldigt kul att roa de andra   . Jag minns nu att jag funderade lite över varför mina händer var lite rynkigare än de andras och inte så vackra som de andras, långa fingrar hade jag som var fina  men ändå mina händer var inte lika de andras eller knäna, armbågarna som såg äldre ut på huden med mer rynkor. Kanske det beror på att huden tänjdes på annat sätt och därav blir man mer rynkig, eller så såg jag helt enkelt bara ut sådär.

Man visste ju inte som yngre barn och ordet överrörlig fick jag höra efter 20 + år något. Det var inget jag reflekterade över, för mig var det bara ett ord på hur böjbar jag var och inget annat. Tänk om jag någonstans hade fått veta att överrörlig är si och så och man får tänka på detta och kan göra såhär för att undvika slita på kroppen. 

Jag är klart besviken för under mitt liv innan detta nuet hade jag kunnat förebygga skador såsom nervskador och kanske haft en mer välmående kropp, speciellt händerna och armarna som jag inser nu. Som nu förstår jag varför mina händer ser ut som de gör, gamla fula knotiga och ser konstiga ut när jag ska ta i saker, fingrarna böjer sig och jag har hittat mina egna grepp och lärt mig vad jag kan bära med ena handen och vad för något med andra, men jag kan använda dom, inte fullt ut med ena handen efter nerver är förstörda på något sätt. En operation av Ulnarisnerven i armbågen gjorde så jag slapp ha ett "halvdött" lillfinger som jag jämt var mer rädd att bryta innan OP´n. Jag tappade känsel, hade domning ständigt och tappade styrka, och handen förtvinades fort sen blev det OP. Nu går det att sträcka ut lillfingret och jag kan röra det igen iallafall men jag blev inte bra, har stora nervproblem i den och muskler som försvann. Att skriva gör jag genom att luta min hand mot datorn och får ner tangenterna med långfingrets utsida vid fingertoppen, om man bara kan eller har möjlighet så finner man små knep   

Varför skapa en blogg, jo "för att" dela med sig saker eller skriva av sig till exempel.

Det finns många "för att" men för mig har det varit känslan att behöva få ur mig saker utan att känna tyngd eller skuld att nämna för mycket negativt till de jag har kära på olika vis. För det är ju ändå så att det är ytterst svårt för en annan människa att verkligen veta hur en person menar, känner, tänker och hur den upplever saker med sina intryck.

Det är olika hur folk är men många tycker det är tråkigt att se, höra, märka av olika sjukdomar. Sjukdomar är något av en sorts tabu ganska ofta. Men de med sjukdomar eller andra hinder i vardagen tänker, känner, lever med sina sjukdomar och under just deras förutsättningar och en blogg kanske är bra vädring för tankar känslor och bra samt sämre dagar.

Det finns egentligen inga rätt eller fel (utöver normala allmänna rätt och felaktigheter) och ingen kan lägga upp någon annans liv för det finns kanske inte rätt, samma, liknande förutsättningar för just den personen att leva sin vardag eller sitt liv på samma sätt som den andra gör.

Ordet förutsättning är för mig ett ord som följt med i många år, just för jag har inte samma förutsättningar som de flesta har av många olika anledningar. 

Många som har förutsättningar för just deras liv och leverne säger ofta  "det är bara" , men det är inte "bara att" för vi alla är olika och har olika förutsättningar, det behöver många människor acceptera, respektera och framförallt vara ödmjuk inför. De som inte har förutsättningar och som får höra "men det är bara" har redan tänkt tanken mer än en gång och blivit besviken för det inte gått, eller så står orden "det är bara att" en upp i halsen och år efter årbörjar man bli trött på att förklara så man försöker på kort vis förklara varför inte. Enklast så och för att slippa gå in på detaljer som bara gör en ledsen inombords när man villfokusera på det bra oftast,små i andras ögon skitsaker, småsaker men som för mig är betydande i mitt tråkigare liv. Man sänker ribban på vilka mål man sätter för dagen eller för minuten och det har hjälpt mig mycket, för jag planerade saker som jag vore tipptopp och blev frustrerad att inte kunna fixa allt. Nu sätter jag bara en prioritetslista och sen mindre viktigt får vänta och de där mindre viktiga sakerna är egentligen viktiga också, men på min lista är det från 1 jag börjar. 

Jag kommer bena upp sak för sak när jag kan och det för att hjälpa mig själv att minnas och ha det samlat lätt att hitta och slippa mina tusen minneslappar, listor som jag ändå glömmer dom med ofta   .

Första inlägget klart, helt otroligt, jag är på väg för nu har jag petat ner allt och inget i ett inlägg, det är som tusen små snöflingor blåste runt och allt hamnade i en hög något osorterat och absolut inte jämnt och snyggt men de hamnade iallafall i en hög. Min första hög i en blogg, alltid en början   .