Ordet symptom gör mig frustrerad. Symptom, symtom, symptomer, strunt samma, det är bara ett ord, det viktiga är att det är rätt när man säger det ändå.

Jag blir frustrerad för jag kan inte förklara hur det känns, hitta rätta orden och ge läkaren, det blir oftast halvdant och jag kan inte sätta läkarbokens, vårdens rätta ord på det och då blir man oftast inte förstådd heller. Sen har jag svårt att förklara mig normalt ändå nuförtiden som gör det hela mer komplicerat, jag vill så gärna göra rätt och vara en bra patient, men jag märker och känner av när det inte blir rätt. Det gör mig ledsen och osäker men jag försöker ändå, för ibland lyckas jag märka att läkaren säger något som att söka bekräftelse och så hör jag vad den säger och känner JA DÄR SATT DET ! Den känslan man får är obeskrivlig, jag vet knappt ut eller in efter mina läkarbesök, jag går ofta med frågor efteråt, vad var det egentligen som sades och sa jag det och det ?

Hur smärtkänslig är jag egentligen ? Det är väldigt olika men överlag är jag nog rätt smärt tålig tror jag.

För litet tag sen vaknade jag efter bara sovit en timme och tänkte att njuren exploderar snart, det sved i sidan på magen också och jag visste det är från det dära röret från njuren och ner och där jag har det trängre än på andra sidan. En liten "igenkalkning"  liknelse. Jag har inte en susning vad det heter eller är men vet det är trängre.

Inte bra detta tänkte jag och med värsta redan ryggrads och nack smärta kom jag ur sängen och väckte inte min fd som sov över för jag hade 2 besök samma dag som jag skulle skjutsas till. Hade så ont så jag ville vara ifred, menar skulle han hålla handen med mig på toa liksom, nä lämna mig ifred känslan var maxad av smärtan. Enda jag kunde tänka på var kissa.

Med ena handen över ryggsidan och in på toaletten, blåsan var så proppfull och smärtan var hög i njuren och ner i mage och rygg, men just njuren och smärtan låg på min skala 1-10 en 10 poängare, outhärdligt men jag grät inte, kräktes inte eller mådde illa ens, jag gör aldrig det så är min kropp och jag körde min egna "förlossningsteknik" att andas och koncentrera mig utanför smärtan för det var just en sån smärta där det är möjligt att göra det. Förstod senare att det måste varit en njursten. 

Samma dag var jag utsatt fören ny 10 poängare, som med den sortens smärta blev en 20 av 10 dvs omöjlig smärta. Av ett tryck på min arm som fick mig att skrika av smärta, snälla det gjorde så fruktansvärt ont och jag vet redan nu att INGEN kommer få lov att trycka vid armvecket igen för att undersöka min reflex i vänsterarmen igen för den var borta och gick inte att få fram nu senast trots det jag utsattes för. Kändes som jag gick sönder inuti, jag är svullen än där och vad finns därunder egentligen, jag VET INTE själv ens. Har suttit och letat på google men får inte ihop senor och muskelfäste och grejer så jag gav upp. Varför gjorde det så fruktansvärt ont, varför svällde allt där sen och vad var det egentligen som skapade sån smärta som var en fullkomlig panikartad smärta från helvetet som är min beskrivning på det.

Hur kunde jag tillåta det ? jo jag ville veta varför jag känner det som kroppen tappar bort känseln och att min sämre arms symptom börjar kännas i andra armen och jag är orkeslös, blir utmattad i armarna som jag är i benen av gång och trappo. Jag ville vara bemötlig, vara till lags och tyckte verkligen synd om min läkare, jag skämdes för både min egen del och dens vägnar och ville inte den skulle känna sig elak eller ge läkaren någon rädsla av det så denne inte skulle våga undersöka mig igen. Skräcken att inte vara till lags är klart stor för jag behöver synas i sömmarna av någon som kan dvs läkaren. Jag vill vara en duktig patient som hjälpsamt gör vad jag blir tillsagd och jag vill så gärna att man hittar vad det är med mig för jag vill veta vad som händer, denna kraftiga försämring jag hamnat i skrämmer mig. Jag var ju även chockad över smärtan och när jag trodde det var över så klämde läkaren igen och menade den var tvungen och nu när jag skriver och tänker på hur jag skrek av smärtan så måste många hört mig, det känns jobbigt för jag vill inte visa smärta utåt för andra. Snart 2 veckor har gått och jag är svullen än där, vill gärna fråga läkaren vad som kan ha hänt men jag skäms på samma gång, menar hur ska läkaren känna då, så jag får fajtas med mig själv om jag ska nämna det, innerst inne vet jag att jag bör, men jag hade helst gått till någon annan i smyg så slapp min egen ställas inför det, den gjorde inget för att skada mig, men något hände.

Jag bedömer min smärta på olika sätt också. Kommer fylla på och reda ut var smärtor hamnar i min kropp.

1 Outhärdligt. extrema plötsliga helvetes smärtan - som vid armtryckningen

• Tandläkare och borra i tänderna, totalt outhärdligt samt jag har otur att vara svårbedövad. Vid bedövning är det lugnt kör på, borra på bara, men innan är det omöjligt- det är extremt smärtsamt att jag inte klarar det. Minns första gången jag vågade iväg pga rejäl tandvärk, jag som inte gått sen jag var liten och gjorde allt för att skydda tänderna men ändå en dålig tand och jag blev för första gången bedövad på riktigt så det fungerade, wow ! tack vare kunnig tandläkare! Blev lite för bedövad, ända bak i nacken och jag kände ingenting i halsen så jag var lite nervös och drack inte osv men så glad ändå. Jag hade inte varit gnällig som barn insåg jag då, fy för hur kunde de påstå att jag var gnällig. Jag är 4o+ idag och jag är inte rädd för tandvård alls överhuvudtaget, jag skulle nog skita ner mig om nån skulle säga de ska borra utan bedövning, jag hade slagits för mitt liv faktiskt såpass illa är den smärtan jag får.

• Kramp i fötterna, jag hade år av dygnet runt smärta och föter jag inte kunde röra, inte ens vicka tårna, tvätta och skrubba fötterna. Jag kan inget göra medan det känns som man krossar mina fötter, som att få mer och mer tyngd och fötterna är imellan, varje liten panikmarkör i kroppen går igång av smärtan, detta kom för en del år sedan och började i ena foten efter en läkare (antagligen bröt min framförallt min ena tå och nåt mer var knas upp på foten) då den körde upp över min fot med sin stol den satt på. Jag kunde knappt gå därifrån och hem skulle jag, söka akuten ? Nej gud så pinsamt läkaren körde ju över min fot ska jag söka för det. Nix åkte hem och det tog ett bra tag innan det kändes ok. Jag tror det var i Maj som jag sen fick kramp i den foten och paniken var nära, jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Det satt i fast grepp i någon dag och jag sa jag ville amputera foten bara jag slapp smärtan, foten blev lätt iskall för jag kunde inte röra den pga smärtan, inte vicka på tårna eller ens gå. Så jag hade tjocka saker runt och låg som en docka blixtstilla med fötterna i sängen och toa herregud vilken mardröm att komma upp och in där, tack rullstol för du fanns i mitt liv då  . Foppa tofflor vintertid ena vintern..   Bara för jag kunde inte böja fötterna och få ner dom i skor utan att det satte igång än mer. Jag är än tvungen att ha medicinen och jag behöver gosiga strumpor eller inneskor som värmer och jag kan böja fötterna, hundtass är okej, jag kan tvätta fötterna och röra tårna igen, det tog flera år men jag är där sen ca 4-5 år tillbaka och jag är så tacksam att det extrema gav sig av. (osäker med tid) Det som kommer nu klarar sig tack vare medicinen & tur är det.

2 Extremt ont. sprängande något är fel smärtan - vid njuren

3 Väldigt ont. molande, bankande, bultande ut-tröttliga smärtan - inom många saker

Jag är en kvinna, 40+ med en onormal vardag, det är rakt av en snabb beskrivning.

Stora problem att hålla kvar ord och tankar och glömmer saker ofta. Under press är det värre och med press menar jag flera som pratar, jag hänger inte med då eller så hör jag inte vad någon säger när flera pratar vilket är irriterande för det har jag kunnat innan och man hamnar utanför för man hänger inte med ändå, det är som en repig CD skiva som kör lite sång och hoppar en bit, man hör en del bara och sen försöker man sätta ihopa sammanhanget, hur de ser ut, vilka ord eller vilken mening hörde jag innan person 2 och 3 "öppnade munnen" och sen kom bara sorlet tills en tystnar och kanske jag kan höra vad de 2 berättar om så jag kan nicka eller smila vid rätt tillfällen.. Bästa är ibland att låtsas pela med mobilen och undvika missförstånd   . Eller dra sig undan. I hemmet är det tyngre, att det bara svamlar och jag ska vara i fokus för tex berätta inköp.. det är tufft läge och ofta vill jag gå hemifrån men jag kan inte gå ut ensam för jag kan inte springa och vet aldrig när benen inte orkar mer, ska jag vara arg och sen behöva ringa och be och bli hämtad för jag inte kan gå, då får jag inte utlopp för min irritation ju, totalt meningslöst så att ta en arg promenad fungerar inte och man vill ju inte be någon gå med en för man vill ju just vara ifred för man är frustrerad och minsta man vill ha då är sällskap för att kunna gå ut, det skär sig. Sen måste jag ha med rullstolen med eller behlva sitta i den, så det blir bara löjligare än om det skulle vara skönt att säga nu går jag ut för jag behöver en egen stund. Jag biter ihop oftast och jag vill inte säga till heller att snälla prata inte om allt möjligt om jag ska kunna tänka och få det klart så ni kan handla. Jag vill inte vara en förpestare, men jag vill inte heller vara nära gråt och bli arg för det inom mig. Det är ett döläge och enda är att bita ihop eller som jag ibland gör säger till hur lägget är, ibland fungerar inte ens det ändå. Man har sin gräns liksom och om man lyckas få ur sig och säger till och det sen inte fungerar känns det jobbigt, man blir besviken vill gråta för man kom i läget man inte ville där man glömde orden och namnen på vad jag behövde, där jag tittar i kylen eller skåpet för att se och minnas. Att bli störd när man känner "nu har jag the flow" så kommer man av sig och allt blir virrvarr i dels alla prat och deras ord går in i mina ord och ord på saker som ska handlas. Jag och ord, jag kan läsa en text, en mening som sammafattar exakt det jag försöker få frammedan jag själv får säga det dubbla eller skriva det dubbla för att förmedla det pga jag kan inte formulera det kortare. Jag har blivit långrandig mot min vilja och det är väldigt frustrerande läge när man vill vara som förr, konkreta korta välformulerade svar med orden på rätt ställe och rätt ord för känslan eller tillfället. Talets förmåga hade jag helt normalt av innan likaså skrift, nu är det långt och segt jämt.

Kropp & knopp ja det är båda två som är förvirrade och förvirrande, smärta av leder, muskler, nerver, kramper och kan aldrig planera något utan att ha möjlighet att ändra planerna.

Jag har varit överrörlig hela mitt liv, har aldrig fått förklarat något om själva överrörlighetsgrejen och har inte brytt mig heller för man tänker ja ok jo jag vet jag kan böja mer än andra, inget jag tänkt på eller reflekterat över.

Överrörlig inte pga att jag varit en atlet, idrottare, dansare eller annat, jag är född med det, minns än hur man jag som barn var mer rörlig än andra och det var självklart väldigt kul att roa de andra   . Jag minns nu att jag funderade lite över varför mina händer var lite rynkigare än de andras och inte så vackra som de andras, långa fingrar hade jag som var fina  men ändå mina händer var inte lika de andras eller knäna, armbågarna som såg äldre ut på huden med mer rynkor. Kanske det beror på att huden tänjdes på annat sätt och därav blir man mer rynkig, eller så såg jag helt enkelt bara ut sådär.

Man visste ju inte som yngre barn och ordet överrörlig fick jag höra efter 20 + år något. Det var inget jag reflekterade över, för mig var det bara ett ord på hur böjbar jag var och inget annat. Tänk om jag någonstans hade fått veta att överrörlig är si och så och man får tänka på detta och kan göra såhär för att undvika slita på kroppen. 

Jag är klart besviken för under mitt liv innan detta nuet hade jag kunnat förebygga skador såsom nervskador och kanske haft en mer välmående kropp, speciellt händerna och armarna som jag inser nu. Som nu förstår jag varför mina händer ser ut som de gör, gamla fula knotiga och ser konstiga ut när jag ska ta i saker, fingrarna böjer sig och jag har hittat mina egna grepp och lärt mig vad jag kan bära med ena handen och vad för något med andra, men jag kan använda dom, inte fullt ut med ena handen efter nerver är förstörda på något sätt. En operation av Ulnarisnerven i armbågen gjorde så jag slapp ha ett "halvdött" lillfinger som jag jämt var mer rädd att bryta innan OP´n. Jag tappade känsel, hade domning ständigt och tappade styrka, och handen förtvinades fort sen blev det OP. Nu går det att sträcka ut lillfingret och jag kan röra det igen iallafall men jag blev inte bra, har stora nervproblem i den och muskler som försvann. Att skriva gör jag genom att luta min hand mot datorn och får ner tangenterna med långfingrets utsida vid fingertoppen, om man bara kan eller har möjlighet så finner man små knep   

Varför skapa en blogg, jo "för att" dela med sig saker eller skriva av sig till exempel.

Det finns många "för att" men för mig har det varit känslan att behöva få ur mig saker utan att känna tyngd eller skuld att nämna för mycket negativt till de jag har kära på olika vis. För det är ju ändå så att det är ytterst svårt för en annan människa att verkligen veta hur en person menar, känner, tänker och hur den upplever saker med sina intryck.

Det är olika hur folk är men många tycker det är tråkigt att se, höra, märka av olika sjukdomar. Sjukdomar är något av en sorts tabu ganska ofta. Men de med sjukdomar eller andra hinder i vardagen tänker, känner, lever med sina sjukdomar och under just deras förutsättningar och en blogg kanske är bra vädring för tankar känslor och bra samt sämre dagar.

Det finns egentligen inga rätt eller fel (utöver normala allmänna rätt och felaktigheter) och ingen kan lägga upp någon annans liv för det finns kanske inte rätt, samma, liknande förutsättningar för just den personen att leva sin vardag eller sitt liv på samma sätt som den andra gör.

Ordet förutsättning är för mig ett ord som följt med i många år, just för jag har inte samma förutsättningar som de flesta har av många olika anledningar. 

Många som har förutsättningar för just deras liv och leverne säger ofta  "det är bara" , men det är inte "bara att" för vi alla är olika och har olika förutsättningar, det behöver många människor acceptera, respektera och framförallt vara ödmjuk inför. De som inte har förutsättningar och som får höra "men det är bara" har redan tänkt tanken mer än en gång och blivit besviken för det inte gått, eller så står orden "det är bara att" en upp i halsen och år efter årbörjar man bli trött på att förklara så man försöker på kort vis förklara varför inte. Enklast så och för att slippa gå in på detaljer som bara gör en ledsen inombords när man villfokusera på det bra oftast,små i andras ögon skitsaker, småsaker men som för mig är betydande i mitt tråkigare liv. Man sänker ribban på vilka mål man sätter för dagen eller för minuten och det har hjälpt mig mycket, för jag planerade saker som jag vore tipptopp och blev frustrerad att inte kunna fixa allt. Nu sätter jag bara en prioritetslista och sen mindre viktigt får vänta och de där mindre viktiga sakerna är egentligen viktiga också, men på min lista är det från 1 jag börjar. 

Jag kommer bena upp sak för sak när jag kan och det för att hjälpa mig själv att minnas och ha det samlat lätt att hitta och slippa mina tusen minneslappar, listor som jag ändå glömmer dom med ofta   .

Första inlägget klart, helt otroligt, jag är på väg för nu har jag petat ner allt och inget i ett inlägg, det är som tusen små snöflingor blåste runt och allt hamnade i en hög något osorterat och absolut inte jämnt och snyggt men de hamnade iallafall i en hög. Min första hög i en blogg, alltid en början   .